Thursday, February 16, 2006

Att vara en människa

Jag gick omkring i stan. Jag kände mig ganska hungrig, så jag hade nästan bestämt mig för att gå och äta nånstans. I folkvimlet träffade jag på pappa. ”Sam,” ropade han, ”hej!” Jag gick fram och kramade honom. Innan jag hann fråga hur han mådde kom en lång, ganska ung kille fram och kramade pappa. ”Hehe vad sysslar du med,” frågade pappa mannen på persiska. ”Vi har ju varit tillsammans hela dagen.”

Mannen svarade ”jag vet, men jag tänkte att vi kunde kramas ändå, haha.” Jag förstod ingenting, hade inte sett den där mannen förut, men han verkade trevlig. ”Vill du komma över till mig och röka vattenpipa sen, min son,” frågade pappa som vanligt. Jag sa att jag skulle käka en hamburgare först och att jag kunde dyka upp sen. Pappa gav mig en hundralapp, och när jag som vanligt sa att det inte behövdes svarade han att jag kunde ta resten av pengarna och köpa läsk till dom på vägen dit om jag inte ville ha pengarna själv. ”Visst, vad ska ni ha?”
”Fanta,” svarade den långa mannen. (Not: Vem fan dricker fanta?!)
”Jag tar väl också fanta,” svarade pappa. (Not: !?!)
”Cola,” svarade en kort och lite kraftig men ung man som stod bakom mig. Jag tittade lite frågande på pappa och det verkade som att mannen som stod bakom mig också var en av pappas kompisar.

Jag gav mig iväg mot Tornby genom skogsdungar och stora trädgårdar. När jag kom fram till Nattlandet kom jag på att jag borde ha bett pappa om skjuts till Burger king, vi hade ju kunnat dricka läsken tillsammans istället. För att komma förbi Nattlandet var man tvungen att ta sig över ån som låg vid minigolfbanan. Nog fanns det trampbåtar som man hade kunnat låna, om inte Nattlandets minigolfbana inte alltid hade varit stängd. Dessutom var ägaren till Nattlandets minigolfbana en idiot som blev galen om man försökte simma i ån. Jag påmindes av alla de ”Simning förbjuden”-skyltar med arga ansikten och svordomar som vanprydde det annars vackra landskapet.

Jag gick över gräsgångarna på minigolfbanan och försökte att inte skrämma fåglarna som bodde där. När jag stod nere vid ån insåg jag att jag inte hade nåt annat val än att simma över, men det hjälpte mig knappast att bestämma mig. Istället satte jag mig ner och tjurade. ”Sam!” viskade någon. Det var Tina. ”Hej, vad gör du här?” frågade jag. ”Kan du hjälpa mig att fixa en fungerande mobil? Alla mina mobiler går jämt sönder men det gör inte din och jag vill att min mobil ska funka och jag tänkte att man kunde ta fungerande delar från mina mobiler och göra en som funkar ...!”

”Okej okej, jag ska hjälpa dig,” sa jag. ”Man kanske måste ha fler delar,” sa Tina. ”Jag är på väg till Tornby, till OnOff eller Siba eller Power, dom kanske vet.” Jag var inte så säker på det, men sa att det alltid var värt ett försök. Dessutom var det skönt att ha sällskap.
”Hur ska vi ta oss över ån,” frågade Tina. Jag tittade lite uppgivet på henne.

”Vi simmar såklart,” sa en röst bakom oss. Vi vände oss om och såg Rasmus stå och plinga på ringklockan på sin cykel. ”Schh, du kommer väcka ägaren,” sa Tina till honom. ”Den där gamla gubben? Haha. Men okej då, jag ska inte plinga,” sa Rasmus och bar ned cykeln till oss.
”Jag och mina kompisar brukade alltid simma här på kvällarna. Det är ju visserliggen alltid natt här,” sa Rasmus. ”Det är inte så farligt som det ser ut. Det är faktiskt helt underbart. Kom igen nu!”

Rasmus hoppade i, och sen Tina. Jag som fortfarande var tjurig och hatar att simma kom i sista stund på att min mobiltelefon inte var vattentät och höll den över huvudet medan vi simmade över ån. Det var förvånandsvärt lätt att simma med jeans och skor. Dessutom var vattnet faktiskt varmt och skönt. När vi hade simmat halvvägs över ville jag nästan inte gå upp, men jag var rädd att minigolfbanans ägare hade vaknat och var på väg ut med sin hagelbössa.

Den smutsiga Ökenstranden var närmast. Den var bara ett tjugital meter från Nattlandets strand. När vi väl hade kommit över dit sa Rasmus att vi måste skynda oss. I Nattlandet var det mörkt och det var svårt för alla illasinnade att se oss, men i Öknen bländades man av det vita ljuset och den röda sanden. Några meter bort fanns en mur med rött tegel, och det enda sättet att ta sig förbi den var genom en järndörr som satt i en byggnad som såg ut som en blandning mellan ett vakttorn och en elstation. Jag tänkte att det var ute med oss nu, för jag hörde hur det började röra på sig i glasskiosken i Nattlandet. Rasmus öppnade dörren till byggnaden vid muren och vi sprang in.

”Vad tusan är det här för ställe,” frågade jag. ”En bastu,” svarade Rasmus. ”Åh, coolt. Men... varför har man en bastu i en öken,” frågade jag när jag insåg det absurda i det hela. Rasmus sa åt mig att skynda mig istället för att tänka på det, och vi sprang ut genom järndörren som tog oss till andra sidan muren. Vi stod vid vad som såg ut som en jättelik sandlåda med ett lite slarvigt uppsatt trästaket runtom. ”Nu måste vi se upp för Corren,” sa Rasmus. ”När jag säger till måste vi springa så fort vi kan över till andra sidan, och klättra över staketet där. Då är vi safe.”

De onda Correnjournalisterna från Öknen var redan ute efter oss, och ägarna till minigolfbanan krälade just nu upp på stranden tillsammans med deras hund som skällde som en hyena. ”Vi måste dra nu,” sa jag oroligt. ”Vänta,” sa Rasmus.
”Nu!”
Vi sprang. Correnjournalisterna på andra sidan plankstaketet blev som galna. ”De djävlarna bryter mot laaaaaaagen!” skrek en tant. Jag var livrädd. Tina sa ingenting, hon bara sprang.

Väl framme vid staketet var Tina den första som kom över, och hoppade ner i det gröna gräset i dalen på andra sidan. Jag blev genast lugnare när jag såg att hon var säker. ”Nån måste hjälpa mig att få över cykeln,” sa Rasmus, som hade burit den med sig hela tiden. Det skulle inte vara några problem, tänkte jag. Jag skulle bara ta mig över staketet själv först, så skulle jag ta emot den. Men när jag skulle dra mig över staketet kunde armarna inte längre lyfta min kroppsvikt.
Hunden kom närmare. Jag kämpade och kämpade, jag kunde inte förstå vad som hade hänt med mina armar. Jag blundade och visste att snart sliter den där galna hunden oss i stycken, om inte Correnjournalisterna hinner före. Plötsligt kände jag hur jag dunsade ner på marken, och blev livrädd, men när jag kände efter kände jag gräs under mig. Jag vågade öppna ögonen och såg att jag hade tagit mig över staketet. Rasmus kastade över cykeln och klättrade över.

Correnjournalisterna tjöt, hund-hyenan skällde, gubben som ägde minigolfbanan i Nattlandet skjöt med sin hagelbössa i vädret, hans fru svor och vi skrattade. Vi gick ner för dalen.

Senare samma dag stod vi alla tre vid ån i Nattlandet igen. Vi tittade på varandra och log. Vi hoppade i ån och tog den här gången den långa simturen mot Dimskogens strand som låg så långt bort att man nästan bara såg konturerna av granarnas toppar från stranden. Att simma i den här förbjudna ån, att djävlas med Corren, att vara med bra vänner. Det är att vara en människa, tänkte jag, och höll mobiltelefonen några centimeter över vattenytan.