Snöbollskriget

Jag pulsade fram i potatismossnön, genom ett mellansvenskt, medelmåttigt radhusområde. Jag gick till en lekpark och lekte lite. När jag skulle vidare gick jag över en träbro, och det var då jag hörde den där pipiga rösten.

”Vi måste ställa större krav på barnen! Betyg från första klass och ingen möjlighet att läsa upp betyg!”

Jag förstod att det var skolministern. Hon försökte knuffa ned mig från bron, ner i lekparken. Jag skrek ”djävla hora! Din djävla fitta! Jag ska döda dig,” och gjorde en hård isboll av den gula potatismossnön. Den träffade i pannan, och hon tjöt och sprang iväg. Jag jagade henne och skrek ”din djäva fitta, trodde du vi skulle förlåta dig,” och öste på med snöbollar. Hon smet in i ett av radhusen och de satans elektroniska grindarna hon hade var omöjliga att komma över.

Men jag hade ändå försökt att ta mig över, om det inte hade varit för de tre teveapparater från 70-talet som stod brevid och sa åt mig att sluta. Mannen i ena rutan försökte lugna mig. ”Det hjälper inte att slåss, det är fel väg att gå. Hon är bara en människa som gör sitt jobb.” Mannen i andra rutan sa att jag skulle skärpa mig och istället uppmana barn att acceptera situationen och göra vad skolsystemet krävde av dem. Mannen i tredje rutan, med rött grisansikte, sa att han förstod att jag är arg men att jag borde starta ett parti.

Jag kastade snöbollar på dem, men när de inte höll käften blev jag tvungen att välta teveappartarena ned för en kulle. Det fick tyst på dem. Jag föll ned på knä i potatismossnön och grät.