Friday, November 17, 2006

Blå rosor

Jag gick omkring i stan och tittade på människor. Jag tänkte på hur de levde, och hur jag lever. Vad vi inte får göra, och vad vi är tvugna att göra. Jag önskade att några av dom skulle vilja vara med och slåss mot de fascistoida gangsters som höll oss på plats med bössorna i högsta hugg och med hot om att ta vår mat. Vi hade startat en motståndsrörelse som konspirerade för att störta detta helvete ner i avgrunden.

Jag vände mig sakta bort från människorna som bytte pengar mot saker och begav mig till vår tillfälliga mötesplats, som - också tillfälligt - kallades Den blå rosen (djävligt löjligt namn, tyckte jag). Vi bytte högkvarter regelbundet på grund av den höga graden av repression, och Den blå rosen var ett väldigt smalt tvåvåningshus som var inklämt mellan ett varuhus och en bank. Varje plan var inte större än 16 kvadratmeter, den branta trappan till andra våningen var inklämd till vänster. Jag öppnade dörren - Madde och min lillasyster Tina ryckte oroligt till men lugnade ner sig när de såg att det var jag. ”Jag trodde du var en snut,” sa Madde lättat. Jag hade ingen aning om att Madde var med, och var väldigt förvånad av att se just henne där.

Vi skulle städa stället för att minimera alla bevis på vilka som varit där de senaste veckorna. Tina började sandpappra alla metallytor, för att få bort fingeravtrycken. Madde torkade av plastytorna med en trasa. Jag försökte samla ihop hår och liknande. ”Det här kommer fan aldrig gå,” sa jag. ”Vi behöver en dammsugare.” Givetvis hade Madde en handdammsugare på sig! Vem annars.

När vi nästan var klara på övervångingen slog dörren upp, och en krokig, lång dam med ett gevär skrek åt oss att ställa oss mot väggen. Hon handbojade fast oss i trappräcket och sade att det inte var lönt att göra motstånd mot säkerhetspolisen. Tina grät. Men medan tanten hånade Madde och mig, och förklarade vilken fruktansvärd tortyr vi skulle utsättas för innan vi hängdes i Galjträdet i S:t Larsparken när polisen kom, lyckades Tina lirka loss sina små händer ur handbojorna. Hon tog det första hon såg - en skruvmejsel - och högg den rakt in i kärringens bakhuvud. Tanten föll till marken och skrek att hon inte kunde se. Vi stod runt omkring henne och funderade på vad vi skulle göra. Madde hämtade sopsäckar. Vi bäddade in den ständigt gråtande kärringen i lager på lager av svarta sopsäckar, och när vi var säkra på att en enda droppe blod inte skulle kunna rinna ut, började vi slå, med bordsben och stolar och järnrör tills innehållet av säckarna var mer flytande än fast.

Madde tittade oberört på den svarta blobben på golvet medan hon smörjde in sina läppar med läppglans. Tina höll fortfarande hårt i den blodiga skruvmejseln, och såg skräckslagen ut. Vi bestämde att jag skulle ta med mig säcken och se till att den försvann från jordens yta.

Vi tittade på varandra, och smög sedan ut genom dörren, var och en åt sitt håll. Vårt jobb var klart för dagen.

Wednesday, March 01, 2006

Dom där knepiga gräshopporna

Jag knackade på dörren till till Jon och Mikas hus. Dörren var en snyggt hemgjord skiva av trästickor, och huset låg längst ned, i hörnet på en jättestor kloss av mörkt trä. Jag tänkte att klossen kanske var en lada. Jag visste inte om allt omkring mig var jättestort eller om jag var jätteliten.

Jon öppnade och jag steg in. Det var mörkt därinne. Golvet och väggarna och taket var gjorda i mörkt gammalt trä. Dagsljuset sken in genom springorna mellan de enorma plankorna på den ena väggen. Vid hallen fanns en stege som ledde till vardagsrummet. Vi satt och pratade, medan Mika stekte någonting. Det var hennes tur.

”Vad steker du,” frågade jag. ”Häst,” svarade hon. Jag tänkte inte på att alla i rummet var vegetarianer, utan sa bara att det såg gott ut. ”Det är väl inte ett föl?” frågade Jon. Mika svarade att hon inte brydde sig. Jon blev förbannad. ”Det är elakt att göra hamburgare av föl! Dessutom är det inte gott!”

Det knackade på dörren. ”Tyst nu, det är skogshäxan som kommer,” sa Mika. Jon öppnade och släppte in skogshäxan. ”Mmm, det luktar föl,” sa häxan och kliade sig på sin långa näsa. Hon flinade och tittade på Jon som fortfarande såg arg ut, och satte sig i ett hörn.

”Vi ska inte äta föl”, sa Jon bestämt. ”Ikväll äter vi på resturang.”

Mika hällde ut fölburgarna på golvet, tog deras son1 i famnen, tog tag i häxans tröjärm och slog upp dörren. Vi gick på en stig mellan de enorma grässtråna. Jorden var plan och mjuk. När vi hade gått en bit blockerades vägen av tre gräshoppor. De stod helt stilla. Jon vinkade. Ingen reaktion. ”Ska ni med på resturang,” frågade Jon. Gräshopporna flyttade på sig. Vi gick förbi, och de följde efter.

De andra småpratade medan jag tittade på allt vi gick förbi. Jag tänkte på hur vacker världen är, med bäckar, regnbågsstigar, skyhöga träd, dimmiga dalar, och saker som inte såg ut som någonting.

”Sam! Skynda på,” ropade Mika. När jag kom ikapp de andra såg jag att grässkogen tog slut, och framför oss var en sjö. Det var en väldigt fin resturang, som låg på en pir ute på vattnet. Jon fick en jättestor kanna vatten som han inte kunde lista ut hur man skulle använda. Jag tittade på honom, där han stod mellan borden och försökte få den att fungera som han ville, men bara spillde ut vatten på golvet varje gång. Jag förstod inte heller hur den var tänkt att fungera. Några tanter som såg rika ut skrattade.

De onda mutanterna från Thundercats klampade in. Jon tittade upp och räckte kannan till Monkian. Han ryckte den åt sig, såg nöjd ut och började skrika som han alltid gör. De försvann iväg.

De andra hade satt sig, och just när jag skulle sätta mig hörde vi en stark ton. Gräshopporna spärrade upp ögonen2 och blev som galna. De började flaxa med vingarna som om de var besatta. Vädret byttes om och det blev mörkt. Hela sjön blev som ett stormigt hav, hattarna flög av de rika tanterna. Oljudet var helt omänskligt.

Jon försökte lugna gräshopporna, men det var lönlöst. Jag vände mig om och såg att The Turtles satt några bord från oss. Donateldo sa något om att de skulle ”slå in hjärnan på en viss hjärna”, med brittisk huligandialekt. Leonardo muttrade någonting helt oförståeligt. Sen for han upp från sin stol och gick. De stormade ut.

Ingen annan verkade våga röra sig. Alla på resturangen satt som förstelnade. De trodde väl att de skulle blåsa bort om de reste sig. De höll hårt i sina värdesaker och satt nedsjunkna på sina stolar. Jag reste mig upp och följde efter The Turtles. Ingen orkan kunde stoppa mig från att hänga på dom på ett äventyr.

Jag förföljde dem genom grässkogen, på lite avstånd. Jag var rädd att Leonardo skulle få ett utbrott om han såg mig. Han verkade ha riktigt kort stubin, och sa aldrig någonting som gick att förstå. De andra verkade lite rädda för honom.

När vi nådde mynningen av grässkogen som ledde till vad som såg ut som en bilskrot i pyssling-storlek (dvs. normal storlek för mig) slutade orkanen. Gräshopporna måste ha slutat flaxa. The Turtles attackerade en stor plåtburk med armar och ben som stod i mitten av skroten. Plåtburken reste sig på sina ben, och försökte banka dom till jos. Jag tänkte att det inte var nåt för mig, och sprang tillbaka genom grässkogen mot resturangen.

När jag kom fram var alla fortfarande som förstenade. De tittade på gräshopporna som stod vid vårt bord, längst ut på piren, och viskade till varandra. Jag gick fram till Jon och Mika och deras son och häxan, och gräshopporna som stod på rad. De såg stolta ut.

Deras vingar var förstörda. Den ena hade bara ena vingen kvar, och det var inte så mycket av den. Han grät. ”Är du ledsen,” frågade jag. Han skakade på huvudet. ”Vad fick er att börja flaxa sådär?” Inget svar. ”Vad fick er att sluta?” Inget svar. Jag vet inte vad jag förväntade mig. Gräshopporna hade aldrig sagt ett ord till nån. ”Okej. Men... varför gjorde ni det?” Gräshoppan som grät torkade tårarna, tog ett djupt andetag och sa: ”Vi ...”

Telefonen ringde.


Noter:
1. Jon och Mika har en dotter, men ingen son!
2. Jag är ingen biolog, men jag gissar på att gräshoppor inte kan "spärra upp" ögonen :)

Thursday, February 16, 2006

Att vara en människa

Jag gick omkring i stan. Jag kände mig ganska hungrig, så jag hade nästan bestämt mig för att gå och äta nånstans. I folkvimlet träffade jag på pappa. ”Sam,” ropade han, ”hej!” Jag gick fram och kramade honom. Innan jag hann fråga hur han mådde kom en lång, ganska ung kille fram och kramade pappa. ”Hehe vad sysslar du med,” frågade pappa mannen på persiska. ”Vi har ju varit tillsammans hela dagen.”

Mannen svarade ”jag vet, men jag tänkte att vi kunde kramas ändå, haha.” Jag förstod ingenting, hade inte sett den där mannen förut, men han verkade trevlig. ”Vill du komma över till mig och röka vattenpipa sen, min son,” frågade pappa som vanligt. Jag sa att jag skulle käka en hamburgare först och att jag kunde dyka upp sen. Pappa gav mig en hundralapp, och när jag som vanligt sa att det inte behövdes svarade han att jag kunde ta resten av pengarna och köpa läsk till dom på vägen dit om jag inte ville ha pengarna själv. ”Visst, vad ska ni ha?”
”Fanta,” svarade den långa mannen. (Not: Vem fan dricker fanta?!)
”Jag tar väl också fanta,” svarade pappa. (Not: !?!)
”Cola,” svarade en kort och lite kraftig men ung man som stod bakom mig. Jag tittade lite frågande på pappa och det verkade som att mannen som stod bakom mig också var en av pappas kompisar.

Jag gav mig iväg mot Tornby genom skogsdungar och stora trädgårdar. När jag kom fram till Nattlandet kom jag på att jag borde ha bett pappa om skjuts till Burger king, vi hade ju kunnat dricka läsken tillsammans istället. För att komma förbi Nattlandet var man tvungen att ta sig över ån som låg vid minigolfbanan. Nog fanns det trampbåtar som man hade kunnat låna, om inte Nattlandets minigolfbana inte alltid hade varit stängd. Dessutom var ägaren till Nattlandets minigolfbana en idiot som blev galen om man försökte simma i ån. Jag påmindes av alla de ”Simning förbjuden”-skyltar med arga ansikten och svordomar som vanprydde det annars vackra landskapet.

Jag gick över gräsgångarna på minigolfbanan och försökte att inte skrämma fåglarna som bodde där. När jag stod nere vid ån insåg jag att jag inte hade nåt annat val än att simma över, men det hjälpte mig knappast att bestämma mig. Istället satte jag mig ner och tjurade. ”Sam!” viskade någon. Det var Tina. ”Hej, vad gör du här?” frågade jag. ”Kan du hjälpa mig att fixa en fungerande mobil? Alla mina mobiler går jämt sönder men det gör inte din och jag vill att min mobil ska funka och jag tänkte att man kunde ta fungerande delar från mina mobiler och göra en som funkar ...!”

”Okej okej, jag ska hjälpa dig,” sa jag. ”Man kanske måste ha fler delar,” sa Tina. ”Jag är på väg till Tornby, till OnOff eller Siba eller Power, dom kanske vet.” Jag var inte så säker på det, men sa att det alltid var värt ett försök. Dessutom var det skönt att ha sällskap.
”Hur ska vi ta oss över ån,” frågade Tina. Jag tittade lite uppgivet på henne.

”Vi simmar såklart,” sa en röst bakom oss. Vi vände oss om och såg Rasmus stå och plinga på ringklockan på sin cykel. ”Schh, du kommer väcka ägaren,” sa Tina till honom. ”Den där gamla gubben? Haha. Men okej då, jag ska inte plinga,” sa Rasmus och bar ned cykeln till oss.
”Jag och mina kompisar brukade alltid simma här på kvällarna. Det är ju visserliggen alltid natt här,” sa Rasmus. ”Det är inte så farligt som det ser ut. Det är faktiskt helt underbart. Kom igen nu!”

Rasmus hoppade i, och sen Tina. Jag som fortfarande var tjurig och hatar att simma kom i sista stund på att min mobiltelefon inte var vattentät och höll den över huvudet medan vi simmade över ån. Det var förvånandsvärt lätt att simma med jeans och skor. Dessutom var vattnet faktiskt varmt och skönt. När vi hade simmat halvvägs över ville jag nästan inte gå upp, men jag var rädd att minigolfbanans ägare hade vaknat och var på väg ut med sin hagelbössa.

Den smutsiga Ökenstranden var närmast. Den var bara ett tjugital meter från Nattlandets strand. När vi väl hade kommit över dit sa Rasmus att vi måste skynda oss. I Nattlandet var det mörkt och det var svårt för alla illasinnade att se oss, men i Öknen bländades man av det vita ljuset och den röda sanden. Några meter bort fanns en mur med rött tegel, och det enda sättet att ta sig förbi den var genom en järndörr som satt i en byggnad som såg ut som en blandning mellan ett vakttorn och en elstation. Jag tänkte att det var ute med oss nu, för jag hörde hur det började röra på sig i glasskiosken i Nattlandet. Rasmus öppnade dörren till byggnaden vid muren och vi sprang in.

”Vad tusan är det här för ställe,” frågade jag. ”En bastu,” svarade Rasmus. ”Åh, coolt. Men... varför har man en bastu i en öken,” frågade jag när jag insåg det absurda i det hela. Rasmus sa åt mig att skynda mig istället för att tänka på det, och vi sprang ut genom järndörren som tog oss till andra sidan muren. Vi stod vid vad som såg ut som en jättelik sandlåda med ett lite slarvigt uppsatt trästaket runtom. ”Nu måste vi se upp för Corren,” sa Rasmus. ”När jag säger till måste vi springa så fort vi kan över till andra sidan, och klättra över staketet där. Då är vi safe.”

De onda Correnjournalisterna från Öknen var redan ute efter oss, och ägarna till minigolfbanan krälade just nu upp på stranden tillsammans med deras hund som skällde som en hyena. ”Vi måste dra nu,” sa jag oroligt. ”Vänta,” sa Rasmus.
”Nu!”
Vi sprang. Correnjournalisterna på andra sidan plankstaketet blev som galna. ”De djävlarna bryter mot laaaaaaagen!” skrek en tant. Jag var livrädd. Tina sa ingenting, hon bara sprang.

Väl framme vid staketet var Tina den första som kom över, och hoppade ner i det gröna gräset i dalen på andra sidan. Jag blev genast lugnare när jag såg att hon var säker. ”Nån måste hjälpa mig att få över cykeln,” sa Rasmus, som hade burit den med sig hela tiden. Det skulle inte vara några problem, tänkte jag. Jag skulle bara ta mig över staketet själv först, så skulle jag ta emot den. Men när jag skulle dra mig över staketet kunde armarna inte längre lyfta min kroppsvikt.
Hunden kom närmare. Jag kämpade och kämpade, jag kunde inte förstå vad som hade hänt med mina armar. Jag blundade och visste att snart sliter den där galna hunden oss i stycken, om inte Correnjournalisterna hinner före. Plötsligt kände jag hur jag dunsade ner på marken, och blev livrädd, men när jag kände efter kände jag gräs under mig. Jag vågade öppna ögonen och såg att jag hade tagit mig över staketet. Rasmus kastade över cykeln och klättrade över.

Correnjournalisterna tjöt, hund-hyenan skällde, gubben som ägde minigolfbanan i Nattlandet skjöt med sin hagelbössa i vädret, hans fru svor och vi skrattade. Vi gick ner för dalen.

Senare samma dag stod vi alla tre vid ån i Nattlandet igen. Vi tittade på varandra och log. Vi hoppade i ån och tog den här gången den långa simturen mot Dimskogens strand som låg så långt bort att man nästan bara såg konturerna av granarnas toppar från stranden. Att simma i den här förbjudna ån, att djävlas med Corren, att vara med bra vänner. Det är att vara en människa, tänkte jag, och höll mobiltelefonen några centimeter över vattenytan.

Tuesday, January 24, 2006

Ni kan jaga mig men ni kommer bara dö trötta

Jag och två kompisar gick omkring i sommarvärmen i Linköping (som inte alls liknade Linköping, utan mer en blandning mellan futuristiska persiska gator och barrocka västerländska byggnader). Vi var glada, allt var perfekt, och i mitt dileriska tillstånd av lycka sträckte jag ut handen och tog en Mars var till oss, från en hylla vid fasaden på en affär, utan att tänka mer på saken. Där bröts freden. Någon hade sett mig snatta och de skulle jaga oss.

Vi sprang. Jag tog till vänster rakt ut i trafiken, och kom knappt undan bussarna som skyndade fram och tillbaka. Jag tänkte att det där skulle avskräcka vem det än var som jagade oss. Men nu var de ännu fler. Vi delade på oss, jag sprang från bakgård till bakgård, genom gränd efter gränd, föröskte ta det lugnt runt hörnen för att lura iväg de som jagade mig, men för varje grupp av ansiktslösa personer som var ute efter mig kom det snart en ny.

Jag klättrade över en tegelmur, in på ett område med högt gräs, och började krypa från ena sidan till den andra. Jag tänke att om jag kom till andra sidan utan att de såg mig, så skulle jag ha skakat dem av mig ordentligt. Och det hade jag gjort, om inte polisen hade bestämt sig för att hjälpa till. När jag var framme på andra sidan tittade jag försiktigt upp över muren, som bara var någon halvmeter hög på den sidan, och fick genast syn på två konstaplar och en polisbil. De hade sett mig. Jag sprang igen, från bakgata till bakgata, mot ån. Vid ån fanns en gammal borgruin. Jag orkade inte springa längre. Jag sprang dit och tänkte att ska de ta mig så ska jag inte ha det minsta energi kvar.

Bakom ruinens murar satt folk och umgicks. Där var något som liknade jättestora trappsteg, som var nästan helt övertäckta med gräs. De var nog jättebra att sitta vid och titta på ån och ta det lugnt i sommarkvällen. Jag hoppade ned från trappstegen, kände mig som en idiot och tänkte att snart är det kört, snart tar poliserna mig och alla kommer se. Jag stannade. I samma sekund tog en tjej tag i min skjortärm och sa att hennes kompis kunde hjälpa mig.

”Linnea,” sa hon till en blond tjej som satt en bit bort och tittade på ån, ”titta här.” Tjejen som hette Linnea vinkade till mig och ville att jag skulle sätta mig vid henne. Jag var rädd men tänkte att jag inte hade nåt att förlora. Hon sa ”när de kommer ska du glömma att de finns och kyssa mig.” I det här läget var jag väldigt öppen för förslag. När poliserna dundrade ner för de stora trappstegen lade vi våra läppar mot varandra och kysstes försiktigt. Jag blundade och tänkte att jag var en jättekär fjortonåring eller nåt, och var livrädd för att de skulle se mig och reagera. Men någon minut senare var de tydligen borta, och tjejen som hette Linnea log.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen nu, så jag satt kvar vid henne. De andra i gänget skrattade och pratade. Jag bjöd på de tre Marsen jag fortfarande hade och de bjöd på kex och ost. Ibland hittar man nya vänner på ovanliga sätt.

Sunday, January 15, 2006

Snöbollskriget

Jag pulsade fram i potatismossnön, genom ett mellansvenskt, medelmåttigt radhusområde. Jag gick till en lekpark och lekte lite. När jag skulle vidare gick jag över en träbro, och det var då jag hörde den där pipiga rösten.

”Vi måste ställa större krav på barnen! Betyg från första klass och ingen möjlighet att läsa upp betyg!”

Jag förstod att det var skolministern. Hon försökte knuffa ned mig från bron, ner i lekparken. Jag skrek ”djävla hora! Din djävla fitta! Jag ska döda dig,” och gjorde en hård isboll av den gula potatismossnön. Den träffade i pannan, och hon tjöt och sprang iväg. Jag jagade henne och skrek ”din djäva fitta, trodde du vi skulle förlåta dig,” och öste på med snöbollar. Hon smet in i ett av radhusen och de satans elektroniska grindarna hon hade var omöjliga att komma över.

Men jag hade ändå försökt att ta mig över, om det inte hade varit för de tre teveapparater från 70-talet som stod brevid och sa åt mig att sluta. Mannen i ena rutan försökte lugna mig. ”Det hjälper inte att slåss, det är fel väg att gå. Hon är bara en människa som gör sitt jobb.” Mannen i andra rutan sa att jag skulle skärpa mig och istället uppmana barn att acceptera situationen och göra vad skolsystemet krävde av dem. Mannen i tredje rutan, med rött grisansikte, sa att han förstod att jag är arg men att jag borde starta ett parti.

Jag kastade snöbollar på dem, men när de inte höll käften blev jag tvungen att välta teveappartarena ned för en kulle. Det fick tyst på dem. Jag föll ned på knä i potatismossnön och grät.